Tvek, vel, ångest och oförstående.

Jag har verkligen haft den mest knepiga helgen på länge. Jag förstår absolut ingenting. Jag fattar inte hur jag bara kan vakna en dag och känna något helt annat än vad jag gjorde dagen innan. Som den där dagen jag vaknade och hade jordens cravings efter oliver, som var bland det äckligaste jag visste. Som helt plötsligt var jättegott. Eller den dagen jag vaknade och fick för mig att soltorkade tomater var gott, när jag tidigare tyckt det varit det mest snuskiga och äckliga i matväg. Whiskey... parmaskinka... prosciutto... serrano.
 
Jag har läst igenom min blogg för det senaste året. Allt velande. Allt tänkande. Och alla beslut. Bra som dåliga. Och även där, bara vakna en dag och känna något helt annat. Från att aldrig någonsin vilja träffa någon ny, till att helt plötsligt vara redo. Gå från "vi vill inte ha barn och gifta oss"-tänket till att faktiskt vilja ha det. Se en framtid som det. Gifta om mig. Såg fram emot att vara fru. Barn, klart som fan herregud att jag vill ha barn. Hur kunde jag inte vilja det? Träffade min människa, som många redan vet inte längre är min människa. Sorgen över pappa som aldrig aldig någonsin lägger sig. Glad. Ledsen. Full av liv. Sjukt deprimerad. Mänsklig. Hade det perfekt och bra.. för att sen få panik och lämna allt vind för våg. Från en dag till en annan. Usch jag vill inte ha barn! Gifta sig?! Men är jag dum i huvudet eller... spring innan det är försent. Du ska leva själv. Varför har du rätt att "tynga ner" någon med dig, att de måste leva med och ta hand mig resten av deras liv? Nä, du är 30 for fuck sake. Släpp det och gå vidare.
Till att må ändå hur bra som helst på egen hand. Lycklig. Lugn. Komma fram till och vara väldigt nöjd i beslutet att faktiskt leva själv, inte behöva känna ångest mer över att man "måste skaffa familj" när det inte är vad jag vill egentligen.
Och sen kom den här helgen. Är det bara hormoner eller vadå? Jag förstår ingenting. Jag var ju klar. Jag hade bestämt mig. The foot is down, THE. FOOT. IS. DOWN!
Hur kan jag leva själv? Det är inget liv. Du lever inte. Hur kan du säga du inte vill ha familj och barn och hela köret? Jag vill verkligen gifta om mig. Producera massa små knoddar jag inte har en aning om hur man tar hand om och uppfostrar. Jag vill leva tillsammans med någon och vara lycklig as hell, även de dåliga dagarna som kanske är fler än de lyckliga.
Varför kan jag inte vara som normala människor och inte alls vakna nästa dag med totalt andra känslor än den förra? Varför kan jag aldrig aldrig vara nöjd?
 
Om jag gör si, då blir det kanske så, men om jag gör så blir det kanske si. Men vad händer med si då, och vad gör det med så då?
 
I need to get my shit together, for reals.
 

Kommentera här: