mamaja

Jag inser att jag ärvt pappas förmåga att få folk att reagera och känna texten man skriver. Så vi gör ett försök med det igen.

Många har reagerat över det jag skrev häromdagen, och jag förstår. Det är svårt att få ut en känsla eller tanke i en text. Varje person som läser någonting tolkar det på ett eget sätt. Jag vet, jag gör likadant, det är därför text är så svårt.

Vad är egentligen ett hjärnspöke? En inre demon? Måste det vara något dåligt? Vi börjar med hjärnspöke, och delar upp det ordet i de två delar det är uppbyggt av.

Hjärna och spöke.

Vad är en hjärna? Vad är dess funktion? Att styra kroppen, bestämma vad den ska göra och när den ska göra det. Vad ska släppas fram, vad ska hållas tillbaka. Vilken fot ska vi sätta först och hur ska vi hålla pennan. Hjärnan styr oss och det är oerhört svårt att styra hjärnan. Det krävs åratal och åratal av träning och meditation.

Så vad är ett spöke då? Ja det kan vara mycket. En ande, en förlorad själ, ett minne, något som finns fast man inte kan ta på det. Det är något abstrakt.

Är något av de här två orden negativa? Nej. Inre demon. Ja visst, demon är inte ett positivt ord. Så där håller jag nog med er. Demoner sliter i en och är de där som inte försvinner, till skillnad från spökena.

 

Vad vill jag ha sagt med det här ord-dravlet då? Jo. Jag kanske skriver om hjärnspöken, vad jag "kämpar" med varje dag. Och ni är många som reagerat över detta, men enligt mig på helt fel sätt. Jag mår bra. Jag mår utmärkt. Vissa dagar, absolut, då mår jag sämre, men vem gör inte det? Alla kan väl ha en dålig dag eller? En sån där när man tappar osthyveln direkt på morgonen på golvet, slår foten i tröskeln och huvudet i skåpsluckan. En sån där dag när allting bara verkar gå emot en.

 

Så låt oss prata om dagar. De här två olika typer av dagar.

En bra dag, vad fokuserar hjärnan på då? Jo den plockar fram glada minnen, endorfiner, roliga saker, bygger upp en inifrån. En sak leder till en annan. Det händer något bra, det gör dig glad, vilket gör att du presterar bättre, som i sin tur gör att du får någon form av belöning, kan vara vad som helst. Och när du lägger dig på kvällen så känner du dig tillfreds med livet; För det var en riktigt bra dag.

En dålig dag då? Du tappar den där osthyveln, eller slår i foten. Du kanske rentav bara försov dig tio minuter. Du blir arg/ledsen/stressad. Fler saker går fel. Hjärnan är inte dum, den uppfattar signalerna som kommer och använder sig av dem, kickar igång cellminnet, och istället för endorfiner och glada tankar, börjar man kanske tänka på något mer melankoliskt, dystert, ensamt, gamla minnen som gör dig nedstämd. Det enda du tänker på är att du vill hem, göra nåt för att tänka på nåt annat, och sen få sova och få en ny, bättre dag. Och när du lägger dig på kvällen har du svårt att somna, för hjärnan maler och maler och maler. För det var en riktigt dålig dag.

 

Hjärnan är en fascinerande skapelse. Vad den uppfattar, vad den styr oss till att göra eller inte göra.

När jag själv har en dålig dag så kommer mina "hjärnspöken". Gamla minnen, känslor jag inte velat släppa fram och förstöra mina bra dagar osv. Abstrakta saker. Saker man inte kan ta på. För de helt enkelt inte finns. De finns i mitt huvud, precis som de finns i ditt huvud. Abstrakta saker är omöjliga att göra sig av med.

Det går inte att elda upp dem. Det går inte att plocka ut dem och lägga dem i en låda och skicka dem till Korpilombolo. Man får helt enkelt lära sig att hantera dem.

 

Det kallas att bli vuxen.

 

Jag mår bra. Psykiskt. Tackar som frågar. Jag fick samtal från min svärmor som var upp över öronen orolig för mig, men jag förklarade för henne som för min sambo, att jag har kommit så pass långt både i och med mitt liv, att jag säger till när jag inte orkar. När jag vill prata. När jag vill ha stöd.
För med de som står mig närmast kan jag göra det. Jag kan prata. Jag kan gråta.

Men kontentan av det hela; Jag vill helt enkelt inte. Jag behöver det inte.

 

Jag saknar alla mina vänner och nära som gått bort. Men jag har gått vidare.

Jag ångrar att jag tagit vissa beslut i livet som gjort mig både till en bättre och sämre människa. Och det kan ibland göra mig arg och ledsen. Men jag har gått vidare.

Jag hatar min smärta och önskar den inte fanns. Jag är trött så in i norden. Men jag har accepterat och gått vidare.

 

Jag skulle inte säga att jag mår bra om jag inte gjorde det. Livet är för kort för att man ska kasta bort det på att inte vara ärlig.

 

Så har vi alla förstått vad jag vill förmedla med den här texten? Självklart går den att tolkas på vilket sätt man vill, för vi är alla olika.

Jag vill bara ge er en inblick i mitt liv, vad jag känner och tänker, för många undrar vem jag är och varför jag är som jag är. Och frågar man, ja då svarar jag. Men det krävs att ni frågar.

 

Kom hem, mådde sådär. La mig, sambo somnade, och jag fick tvärkuta till badrummet för jag trodde jag skulle spy. Men lyckades hålla tillbaka det. Men ligga ner fanns inte på kartan. Så jag gick och satte mig i soffan. Och där satt jag till klockan 4. Då skickade jag sms till de på jobbet och sa att jag inte kommer in idag. Lyckades sova mellan 6-7. Sen har jag halvlegat hela tiden och kollat på The Walking Dead. Jag ringde vårdcentralen och fick prata med en sköterska, eftersom jag även haft hög feber sen i förrgår. Vi pratade ett tag och hon sa att man inte får feber av den medicinen, och iom att det var över ett dygn sen jag tog den så är det inga efterbiverkningar. Jag har antagligen nån infektion eller inflammation av något slag. Det går ju så otroligt mycket nu överallt. Hon sa att när man "bara" haft feber två dagar gör de ju ingenting, om man inte uppvisar några andra symptom som kan visa på nåt annat, men hon skulle prata med en läkare också och låta den ta ett beslut, och sedan ringa mig senare.

Så jag preppar mig med Alvedon och fortsätter ser serier.

 

Och hoppas att ni mår bra därute, såhär inför jul.