Spöken från det förgångna

Idag dök mitt förflutna upp och knackade på. Ja inte fysiskt utanför dörren då, men nära nog. Jag har i många år varit extremt paranoid för att vissa delar av mitt tidigare liv ska hitta mig. Jag har med flit dragit mig tillbaka från sällskapslivet av just den anledningen. Minska risken att bli hittad av personer jag inte längre vill ha i mitt liv. Jag har inte alltid umgåtts i rätt kretsar så att säga. Och sen jag flyttade hit har jag haft ett lugnt och stillsamt liv. Nästintill noll drama. Vansinnigt skönt.

Förra helgen var det brännbollsyran härhemma, vilket är VM i brännboll. Jag har alltid hållt mig undan den helgen pga av allt folk. Risken är för stor att jag kanske springer på någon jag känner. Och jag är inte social någonstans så. Men i år gick jag faktiskt.
En vän till mig, som känner mig bra och vet hur paranoid och spänd jag blir bland folk, tyckte jag var väldigt lugn. Vi pratade lite lätt om det och jag sa att det borde ju vara lugnt, det har gått snart 10 år och det är 20 000 personer där. Oddsen är rätt låga att mitt förflutna kommer och säger hej.

Sociala medier. Djävulens påfund. Jag var anonym och hemlig länge och väl. Många år. Tills det värsta hade lagt sig. Tills jag var säker på att jag antingen var bortglömd eller folket döda för länge sen. Jag jobbade hårt på att vara ingen. En i mängden. Och har ändå lyckats bra tycker jag.

I alla fall. Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook. Av ett förflutet minne. En person jag inte trodde levde längre. En som försvann. Det sista jag hörde om den var för 8 år sen, att den tagit en överdos och låg på sjukhuset men nog inte skulle överleva. Just då hade jag splittade känslor över det. Både hat, empati och apati. Då hade personen i fråga varit försvunnen i nästan 2 år. Idag då var det ca 11 år sen vi senast hade kontakt. 11 år. Jag dubbelkollade både 3 och 5 gånger så det var rätt person. 
Och förr kanske det hade väckt ett outgrundligt hat gentemot den. Eller nu på senare år skräck och fruktan. Men tiden gör en lugn och vis. Jag kollade helt enkelt klart, mumlade fram ett "Nej du. I helvete heller!" Och raderade kontakten.
Förr hade jag blockat personen och sett till att gå under jorden igen. Men inte nu.
Jag blir mer fundersam. Varför just nu? Varför, efter 11 år, får den här personen för sig att kontakta mig? Vad skulle vi möjligtvis kunna ha att prata om? Vad skulle vi ha gemensamt? 
Jag är inte längre rädd för mitt eller dens liv. Jag är totalt känslolös inför den här personen. Men jag vet att det är någon jag aldrig för mitt liv varken vill se eller träffa igen. Det enda den säkrat genom att sträcka ut en arm i kontakt, är att jag är ännu mer säker på att inte åka söderut något mer närmsta tiden.

Jag är en person som både tror på och ger folk en andra chans. Ibland även tre och fyra och fem. Eller ännu fler. Alla människor kan ändras. Alla är värda ett nytt försök.
Förutom ett par få. De som står överst på min shit-list. De kommer aldrig någonsin mer komma i min närhet och jag kommer aldrig någonsin tro på eller lita på ett ord de säger.