mamaja

Sweet lord. Nu blir det ett sånt där inlägg igen. Snälla tyck inte synd om mig.

I måndags var jag iväg till Lycksele för att göra en koloskopi av livmodern och kolla upp cellförändringarna. Jag fick med mig en kompis utifall att allt skulle gå åt helvete med smärta.
Så vi kom dit, läkaren var jättetrevlig. Pedagogisk och tydlig. Empatisk. Det är därför jag tycker det är värt att åka 13 mil enkel väg. För de behandlar en som en människa. Han frågade innan undersökningen om jag hade några gynekologiska problem... well. Take your pick. Men nämnde endometriosen. Han i sin tur meddelade mig att det finns ju mer att göra för att jag ska ha ett drägligt liv. Man kan utöver p-staven sätta in till exempel en hormonspiral. Man kan aldrig peta in för mycket sånt sa han. Jag sa i min tur att jag lever ändå rätt bra och mår bättre än förra året, men att jag ska ha det i åtanke när jag ändå ska byta ut staven nästa år.
Vidare då. Upp i stolen och undersökas. Som vanligt gör de måttligt ont undersökningarna. Min livmoder är normalstor, tappen kändes bra. Inga konstigheter. Sen började det roliga. Han baddade livmodertappen med en ättikslösning, det sved som fan. Sen färgade han med en brun vätska så man skulle se cellerna bättre. Och sen knipsade han bort dem.
Jopp. Knipsa. Han förvarnade och sa att ibland gör det ont och ibland inte. Det är inget man vet innan utan man får hoppas på tur. Jag hade ganska mycket tur. Av 4 knips gjorde bara en ont. Men det var ju inte alls i närheten av den smärta jag är van vid.
Sen stoppade han blödningen och jag var klar. Efteråt informerade han lite om rutinerna kring cellförändringar och hur de går till väga med de olika grupperna. Visar det sig att jag har måttliga till stora förändringar kommer jag kallas på en gång för ett ingrepp där de tar bort en bit av tappen. I annat fall fortsätter vi som nu, och går på tätare kontroller. Jag går ju redan varje år så för mig blir det egentligen ingen skillnad. Förutom att de gör om just det här då istället för det vanliga cellprovet.
Jag och kompisen åkte hem och vi hann inte långt innan det började göra väldigt ont. Men det gick bra och jag bet ihop hela kvällen.
Tisdag ville jag dö mest. Jag hade så ont. Ville slita ut livmodern och alla inälvor. Låg i soffan med värmeflaskan och kollade serier hela dagen. Dubbel dos medicin hela dagen också.
Sen kom idag. Det har funkat helt okej under dagen. Jag hade tom två kunder och det gick prima. Inte alls så ont. Men så kom kvällen.
Jag åkte från andra kunden hem till pojkvännen (känns fortfarande konstigt att säga). Han var fin och hade gjort mat åt mig. Kanske hörde han tonfallet i telefonen att jag inte var kapabel att ta beslut. Hann bara dit, tog medicin, satte telefonen på laddning och lutade mig mot elementet och satte knäna mot sängen. Sen var det kört. Helvete jävla pip pip piiiiiip vad ont jag fick. Och stackars J har ju inte riktigt vart med om just den paniksmärtan förut. Jag började såklart böla för jag hade så jävla ont. Och J visste väl inte vart han skulle ta vägen för att kunna hjälpa mig. Och det är ju svårt att få "nya människor" att förstå. Det finns inget att göra. Man andas. Och tar sig igenom det helt enkelt.
Gick på toa och förstod varför jag hade så ont. Självklart har hela processen i måndags startat typ en mens, för jag blöder, en hel del. Det kanske kickade igång en mens eller så är jag bara svårläkt.
Och ja, ni som på en gång tänker på händelsen för 6 år sen när jag fick livmoderhalsinfektion, jag håller koll, ni kan vara lugna. Jag vet när det är onormal blödning eller onormal smärta.
Läkaren hade sagt att man kan blöda lite och annars så färgar jag bara av mig av den där bruna vätskan i några dagar.
Men. Jag är jag. Murphy's lag. Jag räknade inte med att det här skulle gå smärtfritt.

Men jag har ju varit förskonad länge från blödningar. Över 1.5 år. Och jag hade glömt hur fruktansvärt ont det gör. Och är nu evigt tacksam för att p-staven faktiskt gjort sitt.

Det här går över. Det gör det alltid.