4 steg bakåt och 4 steg till. Bakåt.

Ibland blir jag så vansinnigt trött på att aldrig någonsin kunna få känna en hel dag att man ändå mår rätt bra, att man är på väg åt rätt håll. Jag har haft en skitperiod ganska länge nu. Flera månader. Där varje dag är en lika stark kamp som den föregående. Så i måndags, igår, kändes det bra. Jag var pigg. Glad. Kände inte så mycket smärta. Tänkte för mig själv att nu vänder det äntligen. Äntligen. Det gjorde visserligen väldigt ont att gå i trappor, och jag envisas med att alltid gå till övervåningen på jobbet för att skriva ut, bara för att aktivera kroppen då jag inte har orken att träna efter jobbet. Jag inbillar mig att allt det där springandet i trappor gör något iaf. Men ja. Det gjorde väldigt ont. Så jag borde anat. 

Vaknade imorse/inatt med blixtmigrän. Alltså nästan det värsta i migränväg jag haft. Solen höll på att gå upp och jag spydde nästan av ljuset. Jag har aldrig varit ljuskänslig förut vid migrän. Lite kanske men det har gått bra. Ljud har alltid varit värst. Men det var bara att ge upp och sjukanmäla sig. Gömde mig under täcket i fem timmar. Vansinnigt yr.
Framåt eftermiddagen/kvällen började det kännas bättre. Jag var till och med upp och lagade mat. Yr, men okej.
Sen vette fan vad som hände. Så fort jag försökte resa mig upp höll jag på att kräkas. Så naturligt intog jag ryggläge. Låg och kollade en film. Bidade min tid. 2 timmar senare, samma procedur. 
Det var längesen, och då menar jag det verkligen, längesen, min kropp reagerat såhär starkt. Förutom den där gången för 12 år sen när jag kastade en 52" tjocktv i huvudet på mig själv och veckan efter vrängde huvudet i betongväggen och så sett orsakade en grav dubbelsidig hjärnskakning med kristallbildning, och den där gången för ca 1.5 år sen när jag fick en allergisk reaktion på en medicin, så har jag nog aldrig varit så yr eller fått en kraftig reaktion. Det går bra så länge jag ligger ner, kroppen gör ont, kanske mer än jag vill erkänna, men så fort jag försöker ens sätta mig upp börjar tårarna rinna (utan att jag ens är ledsen eller så, verkar vara en reaktion från kroppen) och jag mår så vansinnigt illa och är yr.
Det är tur jag bor så litet och har för mycket möbler för det finns alltid nåt att hålla i.

Well. Det här går nog över också. Som vanligt. Men det hade vart skönt att få känna sig på väg åt rätt håll kanske 1 dag på 4 månader. Mer än så behöver jag inte. Sjukt frustrerande. 

Mamma

Meniers. Inte för att tillföra mer elände men det låter precis som det och det kan man medicinera bort :) Kolla med Oscar hur hans meniers började. Tyvärr är det tydligen ärftligt och kommer från mig :( Kolla med vårdcentralen om du kan få en tid där för att kolla. Ta hand om dig. Kram