mamaja

Idag har jag omedvetet fast medvetet gjort ett försök att ta ett sånt där typiskt vuxensteg.

Jag och en kollega satt och diskuterade idag över vad fort tiden går på vårt företag. Jag har snart jobbat 2 år och 2 månader där. Och det känns som jag började igår.

Det känns även som det var januari nyss, och vi går om några dagar in i augusti.

Vi kom in på drömmar, och vad man vill med sitt liv egentligen. Själv pluggar han till civilekonomi, och kanske är det han vill. Kanske nånting annat.

Och jag då? Jo jag berättade ju om mina djur/barn planer... Volontärjobb etc. Biståndsarbetare. Psykolog.

 

Och efter lunchens slut hade ett litet frö planterat sig i mitt huvud. Så jag började kolla lite utbildningar, kurser etc.

Det hela slutade med att jag gjorde en sen anmälan till en distanskurs 50% på 30Hp, Barn- och Ungdomspsykiatri del 1.

 

Tadaa!

Det går fort att plantera frön och få dem att växa, iaf i mitt huvud.

 

Sen är man ju sin egen fiende och tänker hela tiden "Hur i hela friden ska du klara det? Du kan inte ens det språket! Glöm det, håll dig till det du kan!!".

Men. Kommer jag (ens) in, ja då tänker jag satsa fullt ut på det. Jag ska inte ge upp. Hur svårt kan det vara liksom?

 

Mitt jobb? Jo, nu kommer den "provocerande" biten.

Jag tänker jobba heltid under tiden.

 

Det här är ett sätt att känna efter om psykiatrin/psykologin är något för mig, samt det här med att plugga igen.

Vem vet, jag kanske tycker det är asroligt, och äntligen får tummen ur att läsa till psykolog med någon bra inriktning (kriminal-, barn-, försvaret-).

Eller så tycker jag det är ett helvete.

 

Men, enda sättet att få reda på det är att sticka ut foten och känna efter.

 

 

 

En hemmagjord Strawberry Daquiri.

 

Och en dag på jobbet.