Det är begravning nästa fredag för min kollega. Och hur gärna jag än vill vara där och stötta min andra kollega, hon som mist sin make, så kommer jag aldrig klara av det. Begravningar gör en ledsen. Dels för den som nyss gått bort, men de river också upp gamla ärr från tidigare bortgångar. Och i alla fall jag kan inte hålla emot sånt. Jag blir påmind om allt och gråter hysteriskt, för alla som gått bort i min närhet. Och jag är inte i ett sånt läge att jag klarar av det just nu. Fysiskt. Jag får komma på nåt annat sätt att stötta henne.