Samma rubrik som förut
Jag tänkte börja med "long time no see" som rubrik. Men det hade jag redan skrivit. Likaså "Jag är dålig på att uppdatera", eller, "längesen nu hörrni"....
Ja, jag vet. Jag suger på det här.
Men jag skyller allt på smarttelefoner. Jag använder ju ALDRIG datorn längre, förutom på jobbet. Det är så smidigt att bara kolla det viktigaste med telefonen... OCH sen har jag ju faktiskt ett liv med. Jo, det är sant! Jag gör saker. Viktiga saker. Som äta mat. Läsa bok. Jobba. Sova. Klappa katterna.
Men okej, jag ska bli bättre. Jag lovar... typ.... ish.
Läsa! Jo, jag har ju sen snart ett år tillbaka läst "Sagan om Drakens återkomst". Åh herregud vilken bra bokserie. Jag är nu på "sista" boken, som är indelad i 3 delar, då den är väldigt lång. De är på engelska, så de tar lite längre tid att läsa än de svenska böckerna. De svenska läste jag ut två böcker, som motsvarar en engelsk, på kanske 1-2 veckor. De engelska håller jag på med nån månad eller så.
Men helvete vilka bra böcker. Och vilken ångest jag kommer ha när det är slut. Vilket det är, om 2½ bok. De har ju kommit att bli min familj, mina bästa vänner. Den världen kan jag utan och innan, jag hittar i storstäderna, jag vet vart byarna ligger. Vilka seder som är för vilka folkslag. Deras humor, deras känsliga punkter.
Robert Jordan var ett geni. Ett rent jävla geni. Och jag var orolig att Mr. Sanderson som fått skriva sista tre delarna, efter Jordans bortgång, att han inte skulle kunna anamma historien rätt. Men så fel jag hade. Självklart märker man, efter 22 böcker, ett lite annorlunda sätt att bygga meningar och ordföljder. Men det är fortfarande samma. Samma historia. Samma folk. Samma känsla.
Men helvete vilka bra böcker. Och vilken ångest jag kommer ha när det är slut. Vilket det är, om 2½ bok. De har ju kommit att bli min familj, mina bästa vänner. Den världen kan jag utan och innan, jag hittar i storstäderna, jag vet vart byarna ligger. Vilka seder som är för vilka folkslag. Deras humor, deras känsliga punkter.
Robert Jordan var ett geni. Ett rent jävla geni. Och jag var orolig att Mr. Sanderson som fått skriva sista tre delarna, efter Jordans bortgång, att han inte skulle kunna anamma historien rätt. Men så fel jag hade. Självklart märker man, efter 22 böcker, ett lite annorlunda sätt att bygga meningar och ordföljder. Men det är fortfarande samma. Samma historia. Samma folk. Samma känsla.
Usch. Jag måste börja läsa saktare.
I övrigt då? Jo jag målar en del. Småsaker lite här och var...
Denna gjorde jag igår på väggen i lekrummet.
Jag plockade lite vinbär med katterna när vi kom hem på semestern, sista veckan där.
Och sen har jag fortsatt med min tatuering på benet. Här en svartvit bild för vi är inte klara riktigt. Får bli en överraskning! Har tid igen den 15 november, så då kör vi en heldag och äter mat tillsammans och lite sånt där. Ska bli himla trevligt.
Jag gillar att umgås med folk som gör mig glad. Det känns som det var evigheter sen jag skrattade tills jag fick ont i magen. Men med min tatuerare är det så. Sist låg vi bägge två dubbelvikta och grät för vi skrattade så.
Likaså är det med mina samåknings-människor på morgonen. Grannarna i byn, två grabbar, i samma ålder som mig. På morgonen är vi trötta och tysta typ. Men vägen hem är oftast för kort, för vi har så otroligt roligt.
Denna gjorde jag igår på väggen i lekrummet.
Och denna nedan gjorde jag för kanske en månad sen på insidan dörren av lekrummet:
Det är roligt att måla. Jag får tankarna på annat håll då. Det blir lugnt och tyst i huvudet. Ingenting finns där. Det är bara tomt. Och det är så skönt.
Jag plockade lite vinbär med katterna när vi kom hem på semestern, sista veckan där.
Och sen har jag fortsatt med min tatuering på benet. Här en svartvit bild för vi är inte klara riktigt. Får bli en överraskning! Har tid igen den 15 november, så då kör vi en heldag och äter mat tillsammans och lite sånt där. Ska bli himla trevligt.
Jag gillar att umgås med folk som gör mig glad. Det känns som det var evigheter sen jag skrattade tills jag fick ont i magen. Men med min tatuerare är det så. Sist låg vi bägge två dubbelvikta och grät för vi skrattade så.
Likaså är det med mina samåknings-människor på morgonen. Grannarna i byn, två grabbar, i samma ålder som mig. På morgonen är vi trötta och tysta typ. Men vägen hem är oftast för kort, för vi har så otroligt roligt.
Nej. Nu ger jag mig. Måste ju ha något att skriva om nästa gång, som jag hoppas inte blir om alltför länge!