mamaja

Jag var till Lycksele i fredags till en läkare på kvinnoklininken, för att gå igenom allt om jag har endometrios eller inte. Och jag vet inte, vi sa väl inget speciellt. Jag drog det i stora drag, hon frågade inget direkt. Skrev ut en p-stav åt mig som jag ska sätta in nu på fredag. Hon gjorde en gynundersökning för att se så allt såg bra ut, samt ultraljud, och allt såg finfint ut. Sen beställde hon även en remiss för en magnetröntgen för att se om vi kan se någon endo. Känns skönt så jag slipper en operation i första skedet i alla fall. Sen tog de blodprov, kreatin eller nåt sånt. Vet inte.
Får jag röntgen inom 3 månader och de ser nåt vettigt på den hör de av sig till mig, annars ska jag tillbaka om 3nmånader oavsett för en kontroll hur det gått med allt. Så det blir spännande att se.

Lite smånojjig över det där med p-staven dock. Insättningen. De ska ju liksom skära upp lite i armen. Och sen är det ju 50/50. Antingen slutar jag blöda eller så kanske jag blöder ibland, eller hela tiden. Och sen den lilla, lilla biten att jag inte vill ha något preventivmedel i kroppen. Men, onödigt att oroa sig för något man inte kan påverka. Bara smärtan ger sig just nu ett tag är jag nöjd.

Men, nu är den senaste mens-perioden över, och jag borde inte ha så ont. Men jag har haft så ont att jag inte kunnat ta mig till jobbet. Knappt kunnat gå på höger ben. Och huggsmärtor som fan. Det är så pass mycket att jag faktiskt inte kan säga vilken smärta det är, om det är endo eller nervsmärta.
Men sen är det just det där, med ens huvud och tankarna. När jag sitter där i soffan och jobbar, och tänker för mig själv att jag är löjlig, jag har ju inte ont, varför sitter jag hemma och jobbar och ugglar? Det är ju inga fel på mig. Jag är en sån dålig människa.
Och även om jag ändå är väldigt bra på att stötta mig själv och tänka positivt så "glömmer" man bort det. Jag glömmer bort att jag går på dubbla citodon var 6 timme under hela dygnet, att jag sitter/halvligger still så kroppen får vila och inte anstränga sig. Så fort de där 6 timmarna gått och kroppen "kommer ikapp" så kommer även huvudet ikapp. Då förstår jag varför jag är hemma. Då förstår jag varför jag valt att göra som jag gjort. För smärtan är obeskrivbar. Och jag är så trött på den. Så sjukt sjukt trött.
Just nu är jag ingen trevlig människa, och jag ber om ursäkt för att det går ut över en del som inte förtjänar det. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag är arg, less, bitter och förbannad. Jag anser mig ha rätt till det. Alla har och utkämpar sina egna små helveten, så ni ska inte tycka synd om mig och glömma bort er själva. För jag klarar mig. Och gör jag inte det, ja då säger jag till. Då ber jag om hjälp.

Men just nu är det bara mitt huvud som spökar, och det kan bara jag göra nåt åt.