mamaja

I förrgår var vi på ett VIP-event med Skoda Sverige. Först middag i bilhallen med en intervju med Peter Popovic (tränare för Tre Kronor) och sedan träningslandskamp i hockey mellan Sverige och Tjeckien. Det var riktigt trevligt och sjukt uppskattat av alla som var ditbjudna. Sen att Sverige spelade sjukt lamt och förlorade med 4-1, ja det är en annan sak.

Men den dagen när jag vaknade på morgonen hade jag så förbannat ont. De där klassiska strålningarna ner i höger ben. Så jag låg kvar halva dagen i sängen, för att palla med hela kvällen. 

Jag tycker nästan den smärtan är mest jobbig. För det är som huggsmärtor som bara kommer utan förvarning, vid en rörelse eller helt oprovocerat. Köra bil med ett sånt ben är ingen lek kan jag säga. Medicinerna biter inte riktigt på just den smärtan. Tyvärr. 

På natten sen kände jag att det nog skulle barka åt skogen igen. Och mycket riktigt. Framåt morgonen hade jag så ont att jag var tvungen att sitt-slumra i sängen för jag mådde så illa av smärtan. Tog tabletter och väntade. Efter tre timmar lyckades jag slappna av såpass att jag kunde sova en timme igen. 

Igår då så hade vi en liten sammankomst härhemma med svärfamiljen och ett gäng från byn. Grillning och massa trevligt. Vi stökade på mest hela dagen. Jag försökte med klänning mitt på dagen men fick ge upp och dra på mig träningskläder istället. Kroppen går ju bananas när det gör ont sådär så jag vill ju bara slita ut kroppen ur skinnet. Så bekväma kläder gäller. Men, ingen bryr sig om vad man har på sig och det är skönt.

Jag hade dubbel dos medicin var sjätte timme och framåt midnatt förstod jag att det nog inte skulle bli en kul natt. Tog tabletter vid halv elva och jag gick och la mig runt ett-tiden och läste en stund. Vid två fick jag gå upp och ta ytterligare en medicin för jag hade så inåt helskotta ont. Somnade runt tre kanske. Och vaknade 05.10, delvis av smärtan och delvis av Lillkissen som stolpar in, rev ner några grejer från ett nattygsbord och dundrade fram till mitt fejs och sa väldigt nära och högt "MEOW!".

Gick upp och tog tabletter igen och gav katterna mat. Och sen har jag legat här och skrivit det här inlägget i väntan på att tabletterna ska börja verka nåt så jag kanske får sova lite till.

Så på ett sätt har jag känt mig bättre sista tiden. Men så kommer såna här "bakslag" och då är man inte stor på jorden. Då kommer man ihåg varför jag faktiskt måste ta det lugnt. Varför jag inte kan göra si eller så. 

Och det suger.

Men men, sånt är livet och det är bara att finna sig i det.

Nu har det snart gått en timme sen jag tog tabletterna så nu kanske man kan få vila lite. 

Hörs!