mamaja

Men vi valde en dum dag att åka hem.

Igår natt kunde jag inte sova. Jag rände och kissade stup i kvarten ända fram till halv fem nånting. Så jag somnade inte förrän runt fem. Och vi blev abrupt väckta av en kille som kom och bankade på dörren klockan åtta för att byta termostaterna på elementen i lägenheten. Och min kära mamma sover rätt djupt så hon vaknade inte av det. Men vi fick vackert kliva upp allihop. 

Efter det, någon timme eller två senare, hörde min ena kusin av sig och undrade om vi hade möjlighet att komma och leka med hans dotter en timme eller två. Så vi bestämde oss för att packa in allt i bilen och åka hemåt direkt från dem istället.

Vi var där och lekte i några timmar och röjde i trädgården, städade undan lite från vårt lekande igår och fikade lite granna. Och sen åkte vi. 

Jag hade ju inte sovit nåt nämnvärt som sagt så jag orkade inte köra utan satt bredvid. Runt Ludvika var jag så sjukt kissnödig så vi blev tvungna att stanna. Och när vi inte ens var framme i Borlänge kände jag att det inte skulle gå, utan jag var kissnödig igen. Och det började kännas konstigt i kroppen. Jag har ju p-stav och ska egentligen inte få mens men det kan ju ta upp till ett år eller mer innan kroppen vant sig och hittat en rytm. Så jag började blöda lätt runt lunchtid. Det blir så ibland. Iaf, Borlänge. 

Eller vart vi nu var.

Stannade på en mack och kissade och köpte en korv. Vi åkte direkt och knappt tre minuter senare kom en smärtvåg utan dess like så jag trodde jag skulle spy. Sambo fick svänga in till kanten och jag kastade mig ur bilen med tårarna sprutande och försökte andas igenom det. Jag får ju såna där smärtvågor ibland, oftast på nätterna och då vaknar jag ju av att det krampar så mycket att jag nästan spyr.

Jag kräktes inte nu men fick stå ett tag och andas. Mamma försökte trösta men jag vill ju helst vara ifred när jag får sådär, har ju fullt upp med mig själv liksom. 

Men in i bilen igen och gråta och andas. Kastade i mig tabletter trots att det egentligen var en timme kvar innan min egentliga tid att ta medicin. Och andades. Till slut la sig det värsta så jag kunde börja skriva här, som distraktion för mig själv. Men jag har fått pausa många ggr för att andas eller gråta eller krampa. Nu har det snart gått en timme sen jag tog tabletterna så det börjar lätta lite.

Men mamma fick hjälpa till genom att jag låna en av hennes nya fina skor och har den bakom ryggen så det trycker in och lindrar smärtan lite. 

Vi har ca 50 mil kvar hem så man får liksom ta vad man har.

Ibland är det här riktigt värdelöst. 

Och det här är inte ett "åh tyck synd om mig"- inlägg, utan helt och hållet en distraktion för mig själv. 

Morsan är höjdrädd som fan och gillar inte höga broar. Jag tror inte hon tänkt på att vi ska över Höga Kusten-bron. Tihi 😄