mamaja

Sen några år tillbaka, ja kanske sen mitt värdelösa försök till äktenskap, har jag haft ett sjuhelsikes temperament. Frågar man vem som helst av mina kompisar sen tiden före jag flyttade norrut så skulle de nog ändå säga att jag hade temperament redan innan, men nu är det ganska så mycket mer. Kanske är det något som kommer med åldern. Man blir mer och mer som en sur gubbe som inte tar nån skit utan säger ifrån och är arg.
Imorse ringde en vän till mig, som jag varit arg på väldigt många gånger senaste åren. Det är lite vår grej, vi ryker ihop. Om allt. Hela tiden. Men är ändå bästa vänner. Vi är ärliga med varann, det kanske är det. Så fick jag frågan när jag kommer till Stockholm nästa gång, där nämnd person bor. Jag svarade som det var, att jag kommer nästa vecka. Följdfrågan blev såklart om jag inte hade tänkt att säga något. Och svaret var lika självklart. Nej, nej det hade jag inte tänkt göra om inte frågan kom upp. De senaste gångerna vi har rykt ihop har det varit just pga detta. Att jag säger att jag ska dit, jag är där, vi ska ses, vi bokar middag eller lunch, och sen dyker inte nämnd person upp, och hör av inte av sig. Eller meddelar det ens.
Ni vet Scratch från Ice Age? När han blir arg och får de där ögonryckningarna i ena ögat? 
Så blir det för mig. Jag tänder till på varenda cylinder.

Jag vill egentligen inte säga att jag är en bitter människa, men jag upplevs nog som en sån. Även om jag är sprudlande glad, trevlig och snäll, så är jag lika mycket, om inte mer, arg, sur, irriterad, bitter, elak. Och jag vet om det. Men det gör inget. Jag börjar tycka att jag är för gammal för att orka bry mig om vad folk tycker. Fast nu ljög jag. Jag har inte alls ”börjat tycka” det. Jag har tyckt så i snart 10 år.
Jag har för mycket på min tallrik just nu. Så är det. Jobb som avvecklas och är kaos, massage jag ska hinna med, Partylite jag vill pyssla med men inte hinner med. Och samtidigt ska man hinna med att ta det lugnt och låta kroppen få vila. Det säger sig självt, det går inte ihop.
Det är klart att man är mer lättirriterad nu än tidigare kanske, och förhoppningsvis blir det bättre bara jag fått avveckla lite saker.
Jag tänkte be om ursäkt här till alla som eventuellt skulle känna sig förnärmade eller stötta av mitt beteende, men nä. Up yours. Jag har inget att be om ursäkt för så. Hör av er om ni skulle känna annorlunda, för då har jag antagligen betett mig som ett as och ni förtjänar en ursäkt.

Kommer ni ihåg väntan jag skrev om? Ja, det pågår egentligen fortfarande men nu känner jag att jag ändå kan meddela det, bitar av det.
Jag är ju uppsagd sen 4e december och har slutdatum 31/3. Men i Januari fick mitt företaget en brasklapp och det blev helomvändning. Vi fick inte avtalen förlängda med vår beställare så det resulterade i att vi lämnar över detta till två andra företag istället, och ska nu alltså avveckla nästan hälften av vårt företag. I och med detta blev det ju inga nyanställningar, de skulle ju flytta ner bland annat min tjänst till Stockholm. Nu ville de förlänga min uppsägning till 9e oktober, då det ska vara avvecklat och klart. Men, här kommer mitt humör in i bilden.
Jag är inte arg eller bitter för jag blev uppsagd, jag förstår det fullkomligt. De hade väldigt bra anledningar. Sen att deras åtgärder inte hjälpte utan det blev som det blev ändå nu, ja det är en annan sak. Men när de kommer och säger glatt ”Vi tänkte förlänga dig till oktober, för självklart är det inte någon idé att anställa nya, vi måste ju spara in på kostnader nu etc, och ja, let’s face it, du behövs ju.” då står inte jag där glad och säger ”ah men så bra, tack”.
Nej. Jag säger ifrån. Jag ställer krav. Ställer motfrågor. Är besvärlig. Med all rätt. De sa upp mig, ville inte ha kvar mig, och nu kommer de på att man är oumbärlig och man måste stanna kvar, och jag ska vara GLAD för det och tacka och ta emot utan att få något mer i erbjudande. Nope, inte i min värld.
Jag ÄLSKAR mitt jobb, mer än allt, och det är det bästa jobb jag haft, av mina 14 som jag gått igenom. Jag har för fasen vart här i 5 år. För den sakens skull skulle jag gärna vara kvar. Men det här har blivit en principsak för mig. Och jag hade ändå ställt in mig på att sluta nu i mars och kunna ta tag i livet igen. Få tillbaka livet.
Många skulle säkert i min position backa, inte våga stå på sig, konflikträdd eller inte våga ta diskussionen. Men jag är som en ångvält. Det går inte att rubba mig. I sådana här saker är jag stenhård och känslolös, kanske rentav hänsynslös.
Är det fel? Blir folk sårade? Upprörda? Ja, vet ni, det är inte mitt problem. Jag är för gammal för det här, att bry mig.

Varför skriver jag egentligen allt det här idag? Ja, det vette katten. Men antagligen för jag på en timme på jobbet flippa ur helt och bara var rakt genomsyrat förbannad på folk och hur de beter sig/är. Jag har svårt att hålla ilska inne nuförtiden. Så. Avreagering antar jag.
Och för det som vanligt var längesen jag skrev nåt.

Imorgon ska jag till Lycksele på återbesök på Kvinnokliniken, gå igenom hur de senaste tre månaderna varit, om p-staven hjälpt eller inte, ja lite sånt. Jag borde väl ha massvis med frågor och krav att ställa där, men jag har inte ett enda. Har inte haft tid att tänka på det där. Så vi får väl se hur det utvecklar sig bara helt enkelt.