Hjärnspöken, att aldrig bli kvitt dem.
Häromdagen fick jag ett brev. Från Lycksele Lasarett. Jag kände på en gång att det var mer än ett papper i det där kuvertet. Och jag var för knappt en månad sen och tog cellprov på livmodertappen.
Lång historia kort utan någon som helst förklaring; jag löper 70% större risk för att få livmoderhalscancer.
Därför tar jag cellprov 1 gång per år istället för vart tredje som man normalt gör.
För ett år sen visade proverna ingen form av förändring.
Nu, ett år senare, öppnar jag det där förbannade brevet och vet redan vad det kommer säga.
"Cellprovet som nyligen togs från livmodertappen visade cellförändringar som behöver utredas vidare"
Det finns så mycket som kan och börjar hinna röra sig i huvudet på en. Jag VET att det bara visade cellförändringar, det ska UTREDAS, eventuellt behandlas på plats. Det säger inte "du har cancer". Det säger inte "du kommer gå igenom en lång och smärtsam process".
Men när man levt så otroligt tätt inpå cancer, man har haft närstående-hjärnspökena. Man lever fortfarande med rädslan av att någon dag tex se en vit knöl i munnen när man borstar tänderna. Jag VET att jag någon gång i mitt liv troligtvis kommer få cancer av något slag. Jag är inte ett dugg rädd för sjukdomen. Jag är rädd för resan dit och på vägen.
Hjärnan är fascinerande på många sätt, men även komplett livsfarlig.
Jag skulle vilja säga att jag öppnade brevet med lugn och sans, att jag inte alls reagerade dåligt.
Men jag gjorde det. Jag satt i köket, stirrade på brevet, försökte tänka på alla positiva saker, inte fokusera på negativa skeenden som kan komma att bli. INTE överanalysera till världens ände och tillbaka.
Men till slut brast det och jag satt där med tårarna nerför kinderna och väste ut ett "helvete".
Men jag gjorde det. Jag satt i köket, stirrade på brevet, försökte tänka på alla positiva saker, inte fokusera på negativa skeenden som kan komma att bli. INTE överanalysera till världens ände och tillbaka.
Men till slut brast det och jag satt där med tårarna nerför kinderna och väste ut ett "helvete".
Sen var det bra.
Det finns absolut ingenting jag kan göra åt det här. Det är bara att finna sig i det och ta det som det kommer. Och vara glad över att de upptäckte det tidigt.
Det finns absolut ingenting jag kan göra åt det här. Det är bara att finna sig i det och ta det som det kommer. Och vara glad över att de upptäckte det tidigt.
Inom 2 månader ska jag bli kallad för koloskopi. På måndag senast ska jag ringa dem och försöka boka en tid iom att jag kommer vara bortrest större delen av slutet av maj.
Men det, kära vänner, får bli ett inlägg för sig.
Kram!