mamaja

Livet är ju bara fantastiskt, eller hur? Det är alla små saker som liksom lyfter upp det. Det kan vara en blombukett i hallen, eller nygräddat bröd. Det kan vara en kattass mot handen eller den där mjuka tröjan. Det kan vara fullmånens starka sken över slätterna i 20 minusgrader. Rimfrosten på rutorna. Känslan av ett mjukt täcke på morgonen.
Men det kan även vara de där irriterande sakerna. De tillhör livet med. Och gör det så himla fint på sitt eget lilla sätt.
Det kan vara den välta papperskorgen på badrummet. Eller kattspyan i matskålen. Eller kattspyan i sängen. Det kan vara luften i elementen eller avsaknaden av viljan att laga mat. Den ofantliga tröttheten och den alltid hägrande huvudvärken. Eller de där skorna som du köpte för 6 år sen men aldrig kommit dig för att använda av diverse anledningar. Alla olästa böcker som skapar stapel efter stapel i huset. De brutna hårtopparna. Stickningarna man aldrig tar sig för att sticka.
Livet.
Men det är just det. Alla de där små sakerna. De hör till. Och ibland är det bättre dagar och ibland är det sämre. Men de alla gör livet fantastiskt.

Igår var en sån där dag när jag önskade att jag hade min pappa igen. Jag vet inte, men han har alltid förstått hur jag känt, utan att jag behövt förklara så ingående. Vi hade allt som oftast samma känslor om det mesta. Och igår var bara en dag som var mycket tuffare än andra. På kvällen när jag åkte och skulle köpa grejer för att göra bröd, bara för att slippa tänka, så kom jag på mig själv att nästan ta upp telefonen och ringa pappa. Och när jag inte kunde göra det var det nära att jag svängde in på kyrkogården bara för att. Men sen ändrade jag mig, av samma anledning som tidigare. Han är inte där. Han är överallt och ingenstans. Istället hade jag en högljudd, skrålande sångstund i bilen med isländsk musik. För att jag kan. För det gör mig glad. För det gör livet fantastiskt.

December är en jobbig månad. Inte för det är mörkt och kallt. Det gör mig ingenting. Det är snarare skönt. En mysig pyamas, en kopp te och en bok. Fulländat. Men det är så mycket annat. Mycket jag inte riktigt kan förklara för jag vet inte själv. Men jag lider med alla som inte riktigt klarar av den här tiden på året. Till de som är hemlösa. De utan familj. De med familj som inte kommer överens. Till alla som helt enkelt inte mår bra. För dem är den här månaden tuff. Vi är många som går och tänker "snälla kan inte bara den här förbannade månaden ta slut någon gång?".
Till alla dem; håll ut. Det är 3 veckor kvar. Vi kommer klara det här precis som alla andra dagar. Det gäller bara att hitta de där fina och fantastiska sakerna som håller en uppe.

Även om det är en kattspya i sängen.