Livet, ett år senare.

 

För ungefär ett år sen separerade jag och S, efter 6,5 år ihop. Det är lång tid. Vi hade inte egentligen något förhållande att tala om, sista 2 åren, men man försökte ju på något sätt hålla skenet uppe.
Såhär i efterhand kan jag känna lite ånger att vi inte tog beslutet tidigare. Jag mådde verkligen dåligt, speciellt sista halvåret. Jag gick och bara väntade på att han skulle komma fram till att han inte ville något mer.
Resan till Grekland var ju bra, men det malde i bakhuvudet hela tiden.
Jag var nog extremt stressad. Extremt. Men jag förstod det först senare.
Det var turbulent ganska länge, men det rätade ändå upp sig fortare än jag trodde det skulle göra. Och jag vet att jag tänkte "Du ska se att tiden kommer gå så himla fort, snart har det gått ett år och du kommer vara så nöjd!"
Och här är vi, ett år senare. Jag mår mycket bättre, på alla sätt. Visst, jag har haft en skitperiod på två månader nu kanske med extrema smärtor, men över lag är det så mycket bättre.
Jag känner mig lugn, både i mig själv och allt runtom. Jag trivs bra där jag bor, även om jag börjar komma till ro med tanken att så småningom flytta på mig. Jag har ett jobb jag verkligen gillar och som verkar gilla mig med. Jag har en pojkvän som jag älskar ofantligt mycket och som i sin tur älskar mig. Det är inget hymmel och mummel. Vi är rakt på om allt, vad det än är. Vi är bägge bra på att säga exakt vad vi tänker och tycker, och kan diskutera (ibland rätt hektiskt och elakt) men ändå vara vänner. Framför allt känner jag mig trygg. Trygg i att kunna visa känslor av alla sorter, även om jag som vanligt måste jobba på den kärleksfulla sorten. Men jag kan bli arg och vara arg, visa det, istället för att hålla det inne. Och bara det gör så himla mycket.
 
Jag har tabbat mig så många gånger under mina snart 30 år. Destruktiva förhållanden, fullkomligt värdelöst äktenskap, "bortslösade" år. Och jag tror inte för en sekund att jag är klar. Men jag har kött på benen. Jag vet vad jag INTE bör eller ska göra. Och jag hoppas bara att jag har minne och sinne nog att komma ihåg det när det gäller.
 
Vad vill jag ha sagt? Ingen aning, men man kan väl sammanfatta det enligt nedan;
 
 

 

Kommentera här: