Vakna utan smärta

Som jag skrev i förra inlägget har jag haft en ganska kass period smärtmässigt på sistone. Ända sen jag var i Lycksele och tog bort cellförändringarna har jag haft mer smärtor. Det är som att kroppen återställt sig igen till hur det var före jag satte in p-staven. Min normala cykel låg mellan 5-8 veckor och så har det varit nu med. 
Jag fick upp nåt minne på Facebook här i veckan på ett blogginlägg som jag skrev strax efter jag hade satt in staven, där jag skrev om att minsta lilla blödning skapar ett helvete. Det kan vara så obefintligt att det är löjligt, men det skapar samma reaktion ändå. Extrem kramp. Svimma. Nästan kräkas. Svårt att gå. Man hyperventilerar mer än vad man andas. Och så har det varit på sistone. 
Jag håller dock tummarna för att det ska ge med sig lite snart. Och har jag fortfarande samma skit när jag ska tillbaka till Lycksele i början på nästa år för en ny kontroll ska jag fråga dem lite mer om vad man kan göra. Sist pratade läkaren på att man kan sätta in fler preparat med gulkroppshormon. Spiral kan jag inte tänka mig, men det kanske går att sätta in en till stav. 
 
Jag är väldigt trött, såklart. Mer än annars. Och tanken slog mig för ett tag sen att jag inte vaknat "lugnt och stillsamt" en enda dag. Jag kanske vaknar till sakta men jag har alltid extremt ont och måste upp och ta medicin på en gång. Det här är ju mitt liv, att ha ont. Jag kommer inte ens ihåg hur det är att inte ha ont. Men tänk om man kunde få vakna utvilad någon gång. Eller vakna utan smärta.
Det hade varit något det. 

Kommentera här: