mamaja

Jag hade nästan somnat igår efter en faktiskt helt fantastisk dag. Jag var glad, mådde toppen, somnade med ett leende på läpparna. Jag kan inte ens minnas när jag gjorde det senast. Senaste åren har jag mer gråtit mig till sömns. Eller tagit sömntablett. I alla fall, off topic.

Hade nästan somnat, KABLAM! Ingen explosion, men inne i kroppen. Hade känt det kommit krypande lite lätt i sidan och ner i höger ben men jag tog tabletter som vanligt när jag la mig och tänkte det går bra. Det gjorde det inte. 

På ca 34 sekunder hade smärtan ökat från 3 eller 4 till 9. Pirra, brände, högg, krampade. På ca 5 min kunde jag inte längre använda benet. Jag tänkte att nu har jag ju en ny säng som ska avlasta kroppen så det kanske går bra. Och faktiskt, fascinerande, jag kan ligga på mage (så jag får tryck på höften framifrån, det minskar smärtan lite) utan att ryggen går av eller man typ stryper sig själv. Däremot, att efter någon halvtimme sådär försöka vända sig till sida eller rygg igen, med ett ben som inte funkar. Det var svårt. Det tog tid.

Efter 2 timmar insåg jag att jag inte skulle kunna somna för det gjorde för ont. Tabletterna hjälpte inte ett skit. Och jag skulle upp 4 timmar senare för att åka till osteopaten. Så jag tog en sömntablett för första gången på väldigt länge.

Och somnade inte. Ingen reaktion alls. Bara ont. Så det slutade med att jag fick ta en till, och då till slut somnade jag.

Idag, då kan jag använda benet men det gör riktigt ont. Lyckades köra till osteopaten och hon lyckades lindra smärtan en del, men i sin tur satte igång en kedjereaktion. Så när jag gick ut därifrån och kom till kyrkan höll jag nästan på att spy i buskarna där.

Egentligen skulle jag åkt förbi gamla jobbet och lunchat med en kompis men det fick bli att omboka. 

Jag avskyr min smärta när den kommer sådär pang bom. Ingen hint alls innan utan bara från en minut till en annan. 

Men, på tal om osteopaten då. När hon hade händerna uppkörda under rumpan på mig och sen tryckte händerna i ljumskarna höll jag på att börja garva. Jag insåg att det är hon jag har det mest intima förhållandet med i mitt liv. Den som kommit närmast fiffi på jag vet inte hur länge. Eller ja det var väl hon för ett halvår sen när hon gjorde samma sak.

Haha. Det låter kanske konstigt. Men mitt bäcken är rätt fastlåst tack vare alla spänningar etc så då behandlar hon bäckenmuskulaturen, och som idag speciellt psoas.

När jag var nere i värmland på dop fick jag höra av flera att jag såg så glad ut. Strålande. Lycklig. Det bästa jag sett ut någonsin. 

Och jag tror det stämmer, dåliga dagar till trots. Jag har mått oförskämt bra i kroppen. Psykiskt känner jag verkligen att jag är glad. Lycklig. Inga känslor alls gällande separationen. Det var en bra beslut och jag är glad att vi gjorde det.

Förut har jag inte ens kunnat förmå mig en tanke på att träffa någon ny i framtiden eller skaffa familj etc. Mycket för jag haft kvar det där "vi-tänket". Vi vill inte ha barn. Vi vill inte gifta oss. Vi vill inte det och det. 

Men det finns inget vi. Det finns jag. 

Och jag vill träffa någon i sinom tid, om det känns rätt. Jag vill skaffa barn. Och hör och häpna, jag vill faktiskt gifta om mig.

Så jag antar att helvetet börjat frysa till is ;)